Limbo

Mörka byggnader reste sig på båda sidor om honom. De här höghusen nådde upp till himlen. De var egenskapade. Onaturligt höga. Det fanns ingen byggnad i världen som kunde bli så hög. Bara om man var riktigt djupt i det undermedvetna. Och det var han ju nu. Här fanns det röda byggnader. Och dessa byggnader som såg ut att nå upp till himlen. Som alla såg likadana ut. Här hade han varit många gånger. Så många gånger att han lite börjat tröttna på det här stället. Sekunder blev till år här nere. Han hade blivit gammal. Pensionär. Helt ensam. Ingen annan ville vara med honom. Varför visste han inte. I å för sig var det inte det här han brukade drömma om. Han brukade drömma om oändliga grässlätter, mörka skogar, övergivna fäbodar, tätbevuxna skogar och öde städer. Men det var inte så ovanligt att han drömde om gigantiska städer heller. Han kände att drömmen ville säga honom något. Något som han inte hade tänkt på evigheter. En längtan bort från allt det gråa tråkiga. I denna stad fanns det gallerier och affärer också. Platser som han ville besöka. Det var så länge sen han hade roligt. Att han inte kunde minnas senaste gången han hade det. Där han var fanns det röda byggnader. Och bakom de här röda byggnaderna stod dessa gigantiska höghus. För det mesta var det de enda han såg. Inga gatlyktor eller tecken på att någon bodde i de här höghusen. För det mesta var det mörkt och det var så väldigt mörkt. Så ogästvänligt. Asfalten såg kall och oinbjudande ut. Ändå var det här han ville vara för tillfället. Han gick in i en av byggnaderna. Hissen var gammal och väldigt risig. Det kändes knappt som den skulle gå upp när han tryckte på den högsta våningen. Väl på högsta våningen klev han ur. Det var ett minne från när han själv bodde på sjätte våningen i ett höghus. Den här gången fanns inga detaljer dock som om det var ett hemtrevligt hem. Bara denna tomhet som verkade finnas överallt. Han gick till balkongen. Han kunde känna vinden i ansiktet. Hela staden var öde och övergiven. Men det betydde inte att det inte bodde människor där. Det var bara så länge sen någon hade gjort det. Han visste att han skulle få lov att hoppa ut för att kunna komma till nästa ställe. Men det var det svåraste beslut han kunde göra. För han var höjdrädd. Och han var rädd att han verkligen skulle slå i backen. Han klev upp på balkongräcket. Balanserade. Rädd för minsta snedsteg som kunde vara förödande för honom just nu. Men han behövde hoppa ut. Han visste det. Han hade gjort det så många gånger förut. Så han gjorde det. Och han kände vinddraget från fallet men han slog aldrig backen. I stället föll och föll han. Plötsligt fästes armarna i något slags skruvstäd. Han kunde inte röra sig någonstans. Panikartat försökte han slita sig från bältessängen men insåg desperat att det inte fanns någonstans han kunde ta sig. Någon hade satt fast honom i den här bältessängen och det fanns ingen möjlighet att ta sig därifrån. Han fick bara lydigt ligga där och upptäckte snart att han befann sig i ett vitt rum. Det gjorde ont överallt och han var fast där, bältad, och övergiven åt sitt öde…