Dagboksanteckning 3/3, 13/3 och 18/3-13

”3/3-13
Jag har varit hos pappa.

13/3-13
Tomhet i bakhuvet
– Jag vill ha en egen verksamhet på landsbygden! Jag vill leva som bonde eller dräng! Jag vill kunna överleva och kunna njuta av landsbygden! Är det så mycket begärt?
– Ja, det är fruktansvärt mycket begärt! Jag kan väl inte komma från storstan och tro att jag kan komma och hjälpa till bara så där. ”Du ska väl inte tro att du kan nå!”
– Jag drömmer och jag minns. Jag gör allt jag kan för att hålla mig kvar i landsbygden. Det sliter och tär; plånboken gapar allt tommare! Kan vi inte bo där nere vid sjön? Varför inte? Vill du inte? Varför då? Vill du träffa folk… ?
– Då är jag ensam… i den tomma stugan. Vissa gånger dyker det upp eldsjälar, men de försvinner också tillslut. Man orkar inte med hur mycket som helst!
Jag är ensam med tystnaden. Jag finner ro, hör mitt hjärta slå, lyssnar på varje andetag jag tar, känner varje rörelse, känner att jag lever, att livet är på riktigt.
Sedan vaknar jag kviksnabbt upp! Ljud är överallt. Röster hörs, klampande steg tas, fordon far runt omkring. Så många färger, så många intryck! Det är så nytt, det är så mycket! Inget är som förut…
Jag är inte hemma; min själ vandrar fortfarande i folktomma skogar. Jag stod helt enkelt inte ut med min situation.
Så nu tar jag första steget, bakåt, till den plats, där jag hör hemma; de gamla tiderna.

18/3-13
Dagens citat:
”Att klättra på karriärsstegen i dagens samhälle är som att försöka hoppa till månen: Det är så gott som omöjligt.”

Jag har varit i Hedemora på DÅK (Distriktsårskonferens) med Ung Vänster Dalarna.”

Annonser

Konsumtionsmardrömmar

”Det är så många dagar jag varit oförmögen att förändra mitt liv: Likt en dvala har jag legat i en obetydlighetens koma, utan förmåga att förändra.

Nu existerar bara minnena från de dagar jag hade makt att förändra mitt liv som suddiga bilder, dagar som försvunnit likt en stormvind!

Nu syns bara skalet då innehållet förlorats i ett enormt konsumtionssamhälle.

Utan förmåga att förändra, utan ork att göra vad jag vill, ger jag upp och blir en droppe i havet.

Ska jag bara följa strömmen? Ska jag bara göra som alla andra? Ska jag göra som vi alltid gjort Eller ska jag försöka bryta normmönstrena?

Jag har försökt att hitta tillbaka till mina ursprungliga rötter; dessa minnen från de dagar då ängarna blomstrade, fåren lammade och jag var fri i natur och kultur.

Dagar med sol och värme, nätter som var kalla och mörka

Sedan flyttade vi till staden med de eviga lampskenen! Där väntade sömnlösa nätter, långa resor och en splittrad själ.

Inombords vandrade jag fortfarande i Kättbos mörka skogar, utanpå förändrades jag långsamt till den självkritiska person jag är idag.

Senare mötte jag ett oerhört motstånd från högsta ledningen på Brunnsviks Folkhögskola; vi fick inte protestera, vi fick inte berätta; om de lurendrejerier som pågick och om det oerhörda motstånd som tryckte ner oss till den absoluta bottennivån för männskligt existensberitagande; att inte vara värd nånting…

Efter kampen återstod bara ruiner och splittrade själar. Kunde det bli mycket värre?

Men något tärde på mig innifrån; att denna skola skulle läggas ner inom en snar framtid var en tung börda att bära under de sista dagarna på Brunnsviks Folkhögskola. Ibland hade jag ont i hjärtat, trodde jag var sjuk. Men jag var även oerhört deprimerad; över farmors bortgång, över ensamheten, över ensligheten och ödsligheten.

Över att inte ha makt att förändra: Den hade försvunnit när medierna försvunnit. Kvar stod vi likt känslomässiga ruiner.

Och skolan tömdes sakta på innehåll; slängdes i containrar eller skyfflades långt iväg i säkerhet från ledningens röntgenblick som genomskådade varenda hemlighetsmakeri eller varenda liten protest som uttalades: Vi trycktes ner i en kollektiv bestrafning! Tårar bröts ut, elever lämnade skeppet och flyttade hem igen eller stannade kvar på det långsamt sjunkande skeppet: Allt kändes omöjligt!

Men när beskedet att skolverksamheten skulle vara kvar vårterminen ut kunde jag först inte tro mina öron. Men när glädjetjuten hördes mellan Brunnsviks röda byggnader förstod jag att det var sant; vi hade vunnit! Vi skulle få gå klart vårt läsår på Brunnsviks Folkhögskola!

Men har endast funnit övergivna ruiner

Det gamla försvann och konsumtionen åt upp en inifrån!

Den fanns överallt; ute på stan och inpå bara skinnet!

Snart vet jag inget annat; snart har jag get upp!

snart blir jag bara en droppe i havet!”

Förruttnelse. Och förruttnelse…

Förrutnelse. Och förrutnelse. Marken var jordig och blöt. Jag hade svårt att ta mig frammåt men gjorde det ändå. Inget växte här men likväl var det mycket som förmultnade här. Stanken gick inte riktigt att stå ut med. Och jag försökte ta mig frammåt utan att fastna i jorden. Jag var, inte så jättetrött, men riskerade att bli det om jag inte tog mig frammåt. Jag hade kommit någonstans ifrån, men kom inte ihåg varifrån. Det var någonstans som inte var här. Någonstans som var ett helt annat ställe. Och någonstans som var ett ställe som jag trivdes lite bättre på…

Men jag fortsatte gå. På den jordiga marken. Förrutnelse. Och förrutnelse. Jag behövde ta mig frammåt. Men var skulle jag någonstans nu? Allting hade ju bara ruttnat. Allting hade ju bara förrutnat…

Och så också jag. Också jag skulle förruttna…

Dagboksanteckning 1/3-13

”Första gången jag spelade var hemma hos pappa i Stjärnhov. Pappa skulle ut på en promenad och lämnade mig hemma. Jag var lite förvånad då det var något väldigt ovanligt till skillnad från när jag var hemma i Nyköping. Jag trodde inte att det gick att spela så stora spel på en dator. Men det var stort och mäktigt och spännande på samma gång! Jag hade aldrig varit med om något liknande förut! Det var en massa märkliga varelser i detta spel som man skulle döda. Och de transformerades dit med hjälp av en enorm gul diamant, och då var det bara att fly därifrån för att ta sig till den största av monstrena i rymden som var deras ledare för att döda den för gott. Det var ett spel som fascinerade mig, men jag gillade även alla andra spel som jag spelade. Det kunde handla om tv-spel där äventyret var huvudämnet. De var fulla av skarpa färger där det skulle gå snabbt och där man skulle få många poäng. Det var lustfyllda färger och roliga belöningar. Men även om det gick snabbt och man fick många poäng så blev jag ofta otålig när jag dog för det mesta och då det nästan var för enkelt för spela spelen vissa gånger. Dessutom störde färgerna mig en del, men jag kunde ändå inte låta bli att spela eftersom det blev som ett annat avbrott från vardagen.
För vardagen var grå. Jag bodde i Brandkär i ett höghus i Nyköping med mamma och hennes dåvarande man som jag inte visste så mycket om just då.”

Lite om hur min redigeringsprocess ser ut

Just nu

”Det kanske är lika bra att jag tar bort det här kapitlet ”Öde stad”. Jag har ju ändå den här mystiska ”En natt i Brunnsvik” att jobba med. Och jag vet ju ändå inte hur jag ska formulera den. Jag kan inte få in den i berättelsen på något sätt. Och så kommer det nog förbli. Men jag måste ju vakna upp från någonting. Jag måste ju ha en anledning till att jag hamnade i soffan i Brunnsvik…

Jag tänker att det får lösa sig eftersom. Men om jag ska ha med ”Öde stad” så får jag ta bort ”En natt i Brunnsvik” istället. Det blir rakt på sak som jag tänkte att det skulle bli. Alltså rakt på sak precis som jag tänkte att det skulle bli. Skulle bli…

Och jag får ha med ”En natt i Brunnsvik” senare. Frågan är när bara. Jag kommer nog inte ha plats för den de första sju kapitlen. Och vad händer när jag vaknar upp ”En natt i Brunnsvik?”. Jag hade förmodligen slumrat till där på min väg hem från festen. Men jag mindes inte riktigt säkert. Jag försökte minnas men det var som ett stort och ogenomträngligt mörker blockerade mina tankar. Istället fick jag försöka tänka på något annat och en grej som jag tänkte på var att det var ovanligt tyst för att vara en natt i Brunnsvik. Det brukade inte vara så här tyst och om det var det så var det väldigt ovanligt. Kanske att det var väldigt ovanligt. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag låg och tittade upp i taket som lystes upp av gatlyktornas sken. Inte ett ljud hördes. Men så, helt plötsligt, hördes ett ljud. Knackningar på fönsterrutan. Och jag hajade till. Jag tittade dit för att se vem det var men det var ingen där. Vad var det här? Lurendreji. Jag återgick i alla fall till att titta upp i taket tills jag hörde det igen. Och den här gången såg jag faktiskt någonting. Men jag var inte säker att jag såg rätt och jag fick blinka flera gånger för att försökra mig om att jag såg rätt. Hur mycket jag än blinka så kunde jag inte ose de ögon som var framför mig. På andra sidan fönsterrutan. Och de tittade på mig som om jag hade gjort något dumt. Elakt. Och jag skämdes lite grann. Men för vad? Det fick jag aldrig reda på. För lika snabbt som jag fick syn på dem, lika snabbt försvann de….”

Så; där fick ni en lite bit av boken också…