Sidan 19 av Vägen

”I drömmar kom hans brud till honom ur ett grönt lövvalv. Hennes bröstvårtor var bestrukna med vit piplera och revbenen vitmålade. Hon bar en klänning av flor och det mörka håret var uppsatt med kammar av elfenben och kammar av snäckor. Hennes leende, hennes nedslagna blick. På morgonen snöade det igen. Små grå ispärlor klädde elledningarna ovanför.”

Annonser

Sidan 18 och 19

”På morgonen drog de vidare. Ödemarker. En vildsvinsfäll uppspikad på en logdörr. Sjabbig. Ynklig svans. Inne i logen hängde tre lik taksparrarna, förtorkade och dammiga i de bleka ljusstrimmorna. Det kan finnas nånting här, sa pojken. Det kan finnas lite majs eller nånting. Vi går härifrån, sa mannen.

Mest oroade han sig för deras skor. För dem och för maten. Ständigt för maten. I en gammal spåntäckt rökbod hittade de en skinka på en köttkrok högt uppe i ett hörn. Den såg ut som något hämtat ur ett gravvalv, så torr och skrumpen var den. Han skar upp den med sin kniv. Mörkrött och salt kött inuti. Saftigt och friskt. På kvällen stekte de köttet i tjocka skivor över sin eld och lade skivorna att puttra tillsammans med burk bönor. Senare vaknade han i mörkret och tyckte att han hade hört oxhudstrummor ljuda någonstans bland de låga mörka kullarna. Sedan bytte vinden riktning och allt som återstod var tystnaden.”

Sidan 17 och 18 av Vägen

”Svärtan han vaknade till de nätterna var blind och ogenomtränglig. En svärta som fick lyssnandet att göra ont i öronen. Ofta var han tvungen att stiga upp. Inga ljud utom vinden i de kala och svartbrända träden. Han reste sig och stod och vinglade i det kalla autistiska mörkret med armarna utsträckta för balansens skull medan balanssinnet i kraniet utförde sina beräkningar. En gammal historia. För att finna det lodräta. Inget fall som inte föregås av en lutning. Han tog väldiga marschkliv ut i tomheten samtidigt som han räknade dem för att hitta tillbaka. Ögonen slutna, armarna roende. Lodrätt i förhållande till vad? Något namnlöst i natten, malmåder eller urmassa. Till vilket han och stjärnorna gemensamt var satelliter. Likt den väldiga pendeln som i sin rotunda under den långa dagen förtecknar rörelser hos ett universum om vilket man kan säga att det ingenting vet och ändå vet att det måste göra det.

Det tog två dagar att genomkorsa den askfyllda såriga terrängen. Vägen bortom den löpte utmed krönet av en ås där den sterila skogsmarken föll av på båda sidorna. Det snöar, sa pojken. Han tittade upp mot himlen. En ensam grå flinga singlade ner. Han fångade den i handen och såg den upplösas där som kristenhetens sista hostia.

De fortsatte tillsammans med presenningen över sig. De våta grå flingorna snurrade ner ur en tomhet. Grå snösörja vid vägkanten. Svart vatten rann fram under de blöta askdrivorna. Inga fler bål på de avlägsna åsarna. Han tänkte att alla blodkulterna måste ha tagit kål på varandra. Inga färdades på den här vägen. Inga stråtrövare, inga plundrare. Efter ett tag kom de till en bilverkstad, och de ställde sig i dörröppningen och tittade ut på det grå snögloppet som drev ner från höglandet.

Det samlade ihop några gamla trädlådor och gjorde upp en eld på golvet, och han letade upp några verktyg och tömde varuvagnen och satte sig och tog itu med hjulet. Han drog ur bulten och borrade ut axelhylsan med en drillborr och satte i ett nytt foder av en rörstump som han sågade till rätt längd med en bågfil. Sedan monterade han ihop alltsammans igen, rätade upp vagnen och rullade runt med den. Hjulet uppförde sig ganska bra. Pojken satt och iakttog arbetet.”

Sidan 14 av Vägen

”Han vaknade före gryningen och såg hur dagen randades. Långsamt och halvgenomskinligt. Medan pojken sov steg han upp, tog på sig skorna och gick svept i sin filt ut mellan träden. Han tog sig ner i en klippskreva och kurade där och hostade, och han hostade länge. Sedan stod han bara kvar på knä i askan. Han lyfte ansiktet mot den bleknande himlen. Finns du där? viskade han. Ska jag äntligen få se dig? Har du en hals så att jag kan strypa dig? Förbanne dig evinnerligen har du en själ? O Gud, viskade han. O Gud.”

Fortsättningen på Vägen

”De lämnade vagnen i en ravin övertäckt med presenningen och banade sig uppför sluttningen mellan de stående trädens mörka pålar till platsen där han hade sett en klippavsats, slog sig ner under utsprånget och betraktade de grå regnridåerna som svepte över dalen. Det var mycket kallt. De satt ihopkurade tätt intill varandra med varsin filt över parkasen, och efter ett tag upphörde regnet och det droppade bara i skogen.

När det hade klarnat upp gick de ner till varuvagnen och drog av presenningen och plockade åt sig filtarna och det de skulle behöva för natten. De gick tillbaka uppför sluttningen och redde sitt läger på den torra marken under klipputsprånget, och mannen satt med armarna om pojken och försökte värma honom. Svepta i filtarna såg de det anonyma mörkret komma och sluta sig om dem. Stadens grå skepnad försvann i nattens inbrott som en spökbild och han tände den lilla lampan och ställde den skyddad för vinden. Sedan gick de ut till vägen, och han tog pojken i handen och de begav sig upp på höjden där vägen nådde sitt krön och där de kunde se ut över det mörknande landskapet i söder, stående där i blåsten svepta i filtarna medan de spanade efter eldsken eller ljussken. Det syntes ingenting. Lampan bland klipporna på sluttningen var inte mycket mer än en ljusprick, och efter en stund gick de tillbaka. Allt var för blött för att göra upp eld. De åt sin torftiga måltid och lade sig i sängkläderna med lampan mellan sig. Han hade tagit med sig pojkens bok, men pojken var för trött för sagoläsning. Kan vi låta lampan brinna tills jag somnat? undrade han. Javisst. Så klart kan vi det.”

Ett utdrag ur Cormac McCarthys Vägen

”På andra sidan floddalen ledde vägen genom ett fullständigt avbränt område. Förkolnade trädstammar utan grenar stod uppradade åt alla håll. Aska svepte över vägen och vinden ven tunt i härvorna av döda ledningar som hängde mellan lyktstolparna. Ett nerbränt hus i en glänta och där bortom öde och grå ängsmarker och en naken röd lersluttning med ett övergivet vägbygge. Längre fram dök det upp affischtavlor med reklam för motell. Allt som det en gång hade varit men bleknat och medfaret av väder och vind. På backkrönet stannade de i kylan och blåsten och hämtade andan. Han såg på pojken. Det är ingen fara med mig, sa pojken. Mannen lade handen på hans axel och nickade mot den öppna terrängen nedanför dem. Han tog upp kikaren ur vagnen och stod på vägen och avsökte slätten där nere, där stadens konturer låg i gråheten som en kolteckning skissad tvärsöver ödemarken. Inget att se. Ingen rök. Får jag se? frågade pojken. Ja. Visst får du det. Pojken stödde sig på vagnen och ställde skärpan med ratten. Vad ser du? undrade mannen. Ingenting. Pojken sänkte kikaren. Det regnar. Ja, sa mannen. Jag vet det.”