Jag hade varit där någon förut. Den här gången var det annorlunda dock. Det var alltid så stökigt här. Här som var ett rum som en av mina klasskamrater ägde. Just nu höll han på att spela ett spel som jag hade drömt om för ett tag sen och som jag inte hade vetat att det hade varit en dröm. Men nu när jag såg det här spelet så förstod jag att det var just det spelet som jag hade drömt om och att det var därför som det hade känts så märkligt. För det här spelet handlade om att överleva i en värld som hade drabbats av en kärnvapenattack. En själv har sövt ner i en bunker och vaknar först upp när det gått ett antal år. Så när man vaknar upp ska man försöka göra allt för att överleva. Det samtidigt som man kämpar i ett landskap som är starkt radioaktivt och fientligt mot människoliv. Spelet hette Fall Out och var en del av mina drömmar nu. Jag insåg det medan jag stod i det stökiga rummet. Jag funderade lite över varför han aldrig städade upp efter sig själv. Men så kom jag på att han inte var så som person. Så som han var va en väldigt stökig person. Och jag fick bara acceptera det. Trotts att jag fick känslan av att jag behövde städa upp där. Jag behövde det inte. Men jag fick bara känslan av det…
Så då visste jag var drömmen kom ifrån. Nu skulle jag bara veta vad jag skulle göra av den här informationen. Som jag aldrig visste var jag skulle göra av med. Jag gick bara runt och bar på den. Som en sten i en ryggsäck. Men jag bodde på ett annat ställe nu. Jag var rätt säker på det. Men nu när jag var här i det här rummet kunde jag inte komma ihåg det. Det var först när jag upptäckte att saker och ting inte var så verkliga som de tedde sig som jag förstod att jag befann mig i en dröm. Otydligt var det vad som var overkligt men allt eftersom försvann rummet och ersattes av ett rum som var alldeles vitt. Då insåg jag att jag var i en lägenhet i Mora…
Jag låg och stirrade upp i taket. Medan jag låg tänkte jag intensivt på vägen hem från Brunnsvik där jag hade stirrat på den blodröda himlen vid horisonten. Jag tänkte intensivt på den eftersom det minnet hade varit som en tröst för mig. När allt annat hade känts så jobbigt. Så hade det där minnet varit som en tröst för mig. En tröst som fick mig att ta mig igenom dagen i allmänhet. Vad var det egentligen jag gjorde nu för tiden? Tog körkort och sökte jobb. Det var ett rätt hårt liv som krävde mycket uppmärksamhet. Jag ville inte att någon skulle leva så som jag hade fått leva. Men det var långt ifrån de jobbigaste drömmarna som hade haft. Ibland hade jag drömt att jag varit så utmattad att jag inte hade orkat ta ett steg till. Och ändå hade jag gjort det. Nu när jag låg där kändes det som täcket förvandlades till vatten. Som att det gick stora vågor och att jag fick kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag simmade mot stranden och vilade där. Där som var en halvö i Älvdalen. Där hade jag varit mycket i början av min utbildning. Men just nu hade jag ingen relation alls med platsen. Så den byttes tillbaka till min säng i Mora. En plats jag hade en relation till dock var morfars skog. Jag tänkte så intensivt på den tills den blev verklighet. Jag var mitt i den, den tätbevuxna skogen. Den skogen som var så tät att det inte gick att gå igenom den. Och där hade jag alla mina drömmar. Drömmar om Brunnsvik. Om en gång då jag hade varit i ett stökigt rum. Och känt att jag inkräktat med min närvaro i det rummet. Det var inte enda gången jag var i det rummet. Men det var enda gången jag fått uppleva ett spel som jag sedan hade drömt om. Fanns det något annat i det rummet som jag mindes extra starkt? En gång fick jag vara med om när personen som ägde rummet bad om att få ta sitt liv av sin kusin. Hans kusin fick lov att trösta honom men det var svårt eftersom hans psykiska ohälsa hade gått så långt. Att han bad om att ta hans liv. Och jag stod som paralyserad. Tillsammans med någon annan klasskamrat. Men jag visste inte vad man skulle göra. Vi fick lov att bara låta det passera. Och efter ett tag ebbade det ut. Suicidkänslorna. Och allt var tillbaka till det normala igen. Men jag kunde aldrig leva normalt igen. En tid senare fick jag lov att ringa min mamma om att komma och hämta mig. Och det var då jag hade sett den där blodröda horisonten i himlen. Den som hade varit en så stark tröst för mig. Och som fortfarande var det. Nu när jag låg i en säng i ett rum i en lägenhet i Mora. Och tänkte på allt som jag hade varit med om i Brunnsvik. Men jag var inte färdig med Brunnsvik. Jag hade fortfarande några drömmar kvar att skriva av om Brunnsvik. Drömmar som utspelade sig på fester. Alla dess fester. Jag var på. I Brunnsvik. Jag glömde nästan bort vem jag var. I mängden. Men det blev aldrig tråkigt. Och vi hade nästan alltid något att göra. I festerna. Som skedde i Brunnsvik. En kväll hade jag fått gå hem tidigare än normalt. Jag hade blivit både utmattad och trött. Vilket var ovanligt med tanke på hur mycket energi jag brukat ha på dessa fester. Men det fanns väl en gräns för mig också. Och den gick väl någon gång när det började bli för mycket för mig att göra och jag inte längre orkade göra de saker jag borde göra. Jag tänkte på personliga saker som att skriva en bok. Eller bara leva ett liv som inte var så stressigt jämt. Det kunde väl inte vara så mycket begärt? Men mitt liv var stressigt och det tog väl ut sin rätt på mig till slut. Jag fick ju trotts allt lov att flytta hem igen. Men perioden där emellan var fortfarande en outforskad period och medan jag tänkte på den så kom det upp mer och mer saker som jag hade upplevt där i Brunnsvik. Saker som manifestationer, protestaktioner och tal. Det var så mycket jag inte hade skrivit om än men som fortfarande fanns klart i mitt minne. Nu när jag låg och tänkte i en säng i Mora…
Skogsnytt 