Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se på någon konstig video av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen Sparrissmak, spelade lite minecraft och gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. En grej jag tänkte på när jag klev på bussen var att bussföraren var väldigt sträng mot en gammal gubbe som hade klivit på utan att betala. Han hade sagt att det skulle vara kontrollanter på bussarna och om de skulle upptäcka att han inte hade betalt för sig så skulle det va kört för honom. Så han fick snällt betala för sig innan bussen kunde åka iväg. Jag varken sa eller gjorde något. Vågade inte göra något. Visste inte vad man skulle göra för något. Den där situationen var lite ny för mig. Men jag satt i alla fall och stirrade ner i telefonen resten av resan. Vågade inte göra något annat. Resten av resan var tack och lov inte lika händelserik. Jag tror inte att det hände någonting annat än det som brukade hända på bussar, nämligen.att folk klev på och satte sig och om det inte fanns plats att sitta ner så stod de upp. Jag hade lite ont i magen över vad en på jobbet skulle säga till mig. Hon hade varit så arg men att sluta skriva för att det gör någon arg ser inte jag som ett alternativ. Hon hade sagt ”Om du vill ta upp något, ta upp det med arbetshandledaren, skriv det inte på Facebook”. Jag förstår varför vissa väljer att inte lägga upp så mycket på Facebook. De är helt enkelt för rädda för att göra fel och därmed får hela moralpolisen på sig. När jag kom till jobbet så var det inga konflikter i alla fall. Skönt nig. Och att klappa hunden Bosse var ett effektiv sätt för mig att lindra den här oron som jag känner i magen. Den här oron jag känner varje gång jag har journalistmöte. Man borde inte behöva vara orolig när man håller på med journalistik. Och nu har jag insett att det finns de som är genuint intresserade av det jag har att säga. Kanske kommer vi igång med den här studiecirkeln i journalistik trotts allt? Kanske kommer vi igång med den här tidningen NyttiNyköping trotts allt? Fast jag får inte gå för fort fram. Det är min största rädsla. Att jag går för fort fram. I alla fall så skulle vi ut på promenad på jobbet idag. Och som vanligt skulle hunden Bosse kissa på varje stolpe han såg som sinkade oss rejält. Efter promenaden satt vi mest där. Jag ringde mamma men först svarade hon inte. Hon ringde upp först efter en liten stund och berättade att hon skulle klippa klorna på Bella men att de hade stängt och att hon nu var nere på stan. Hon frågade om jag verkligen fick gå så tidigt så jag satt och väntade lite till. Hon sa att jag kunde skicka sms när jag började gå men han ringa innan jag började gå. Då sa hon om jag fick gå därifrån så kunde hon möta upp mig med hunden Bella på vägen. Och både en arbetskamrat och vår arbetshandledare sa att det gick bra att jag gick iväg nu. Jag vattnade pumpaplantan innan jag gick och jag mötte mamma och hunden Bella ungefär hälften av vägen till henne. När vi gick hem så hade mamma något castat program om kultur. Jag bytte så att jag castade i stället och jag bytte till ettan där de sände Ett enklare liv, Fårbonden i Lofoten, Historien om älgvandringen och svenska tv-historier. Jag måste säga att tv-programmet Ett enklare liv drabbade mig mest. Det var någon som var besök hos någon som var helt självförsörjande. Ett program jag helt klart kan tänka mig se igen. Jag kanske delar en länk om jag hittar tv-programmet igen för det här tv-programmet var verkligen värt att se på! Under tiden blev mamma färdig med att laga mat och det blev pizza och varma mackor som var mycket gott! Mamma hade fått lov att tvätta hunden Bella eftersom hon hade bajs på baken och när hon var som blötast så var hon som galnast och for fram och tillbaka, fram och tillbaka i lägenheten i racerfart. Hon fick i alla fall följa med till affären när vi skulle dit. Men först fick vi rasta hunden Bella genom att hon fick kissa. Bajsa gjorde hon aldrig men det gjorde heller inte något. På ICA knuten handlade jag lite nachochips, dip, Varma koppen, mjölk, Doritos, Cheese doodles, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, paj mozzarela och körsbärstomat och choklad. På vägen hem berättade jag om Maria Sur och att hon hade gillat en kommentar som jag hade skrivit på Tiktok. Jag har inte berättat om det här för någon än men jag vet inte om det blir något mer än ett ”Gilla”. Känns som vi lever i två helt olika världar men hade nog inte varit emot att få lära känna henne lite bättre. Var det kanske det gillamarkeringen betydde? Att jag fick lära känna henne bättre? Jag fick i alla fall skjuts hem och kört parkourrace på parkourservern nu. Men när personalen kom nu så kändes det inte som de brydde sig så mycket om vad som skulle hända oss boende. Det kändes som hon inte brydde sig mycket alls och jag fick rejäla oroskänslor av det igen. Hela tiden denna oro. Jag går sönder. Men jag får skriva något jag tycker om. Jag vill skriva. Mycket. Om allt möjligt egentligen. Behöver väl egentligen det. Och jag har idéer att skriva om förresten! Som i En natt i Nyköping där jag hamnar i en flod av blod och i en stad där höghusen når upp till molnen. Kanske om En natt i Skattungbyn som tar sin början med att jag befinner mig i Ollars och vattnar små ljusgröna plantor? Kanske om En natt i Brunnsvik där jag vandrar genom ett oändligt gräslandskap, mörka skogar och tätbevuxna skogar…
Eller så skriver jag om Pajas Pyjamas. Jag kan dela det jag skrivit hittills i alla fall. Denna kväll känns ofullständig. Som att jag kan göra lite mer. Innan jag går och lägger mig. Jag vet inte vad men kanske har det med en stad där höghusen når upp till molnen och jag går där i mörkret. Eller förlåt; han! Han går där i mörkret! Han som i Kasper alltså. Och jag kan skriva om hur han går och går utan att egentligen komma någonstans. Staden ska väl egentligen var Nyköping och höghusen Brandkärr. Känns som jag kan experimentera mycket om vad som kan hända Kasper egentligen. Om jag bara håller mig till någon slags röd linje. Någon slags synopsis. Utan det kan jag inte skriva någonting. Och utan det kan jag inte ens börja tänka på att börja skriva någonting. Jag vet att jag kan låta lite sträng mot mig själv men det behöver jag vara när det kommer till mitt eget skrivande. Alldeles för länge har jag gått utan att skriva någonting. Kanske den här lilla skrividén är min chans att börja skriva igen? Jag vet inte. Men jag kan börja med en mening; Han hade vandrat länge för att komma dit där han var nu…
Skogsnytt 